Ber om ursäkt!
Den här webbplatsen stödjer inte Internet Explorer så värst bra, så använd en annan om du kan.
Personliga känslor med ett inifrånperspektiv
Storytelling är att skapa personliga berättelser och karaktärer som engagerar mottagaren. Jämför storytelling med ett nyhetsreportage, i nyhetsreportaget får du veta vad, vem och när (gärna också vad, hur och varför). Du får läsa om bedragaren som lurade Agnes, åttioåtta år, att ge ut sin bankkod när hon skulle handla jordgubbar. Du får ta del av en händelse, ofta avslutad, med ett betraktande utifrånperspektiv som gärna är neutralt i tonen. Med storytelling vrids perspektivet om till ett inifrånperspektiv, med inifrånperspektivet kommer känslor, upplevelser och lärdomar som är personliga. Som mottagare vet du inte alltid var historien ska sluta, du upplever den tillsammans med historieberättaren.
Planera din historia med storytellingvalen
Storytellingvalen hjälper dig att lära känna din huvudperson och situationerna som hen kommer att agera i för att försöka nå sitt mål.
Sju korta knep för att skriva en story som berör
- Börja skriv! Det är lätt att fastna i planeringsstadiet men där blir inte så mycket gjort. Använd storytellingvalen för att ta dig över första tröskeln.
- Skriv en mening om bakgrunden, tre meningar som beskriver tre katastrofer som din huvudperson ska utsättas för och avsluta med en mening som sammanfattar huvudpersonens utveckling och avslutar berättelsen. Nu har du ett synopsis!
- Fortsätt och skriv en scenlista så du får koll på händelseförloppet från start till slut. Checka av så varje scen innehåller handling, funktion och gestaltning.
- Lär känna dina karaktärer genom att låta dem berätta historien från sin synvinkel, med dig får du deras tankar, upplevelser och språket de använder. Du ska se det de ser och känna det de känner!
- Engagera mottagaren genom att inte säga allt på en gång, låt mottagaren ana hur händelseförloppet kan utveckla sig och berätta med hjälp av öppna loopar.
- Använd dialog för att ge information, återspegla känslor (det är viktigare hur något sägs än vad), föra handlingen framåt (olika frågor till karaktär och till mottagare, väck frågor som ”Vad ska hända nu?” hos mottagaren) och karaktärisering (hur en karaktär uttrycker sig, vilka ord som används och om de sägs på ett särskilt sätt).
- Skriv, gå tillbaka och skriv om, låt andra läsa. Skriv om igen.
Storytellingvalens exempel blev novellen Smörgåstårta och lite kaffe tack
Flaggan satt på halv stång och slipsen var perfekt knuten trots darriga händer. Äntligen var det dags igen. Han hoppades på smörgåstårta idag, ja det var länge sedan det hade serverats smörgåstårta. Senast var, han letade i minnet, var det på Görans? Kanske. Han hoppades att det skulle vara en med många räkor. Flaggstångsknoppen blänkte mot en grådisig himmel, det skulle bli en fin dag det här!
På fredagar hade det varit som stressigast i lanthandeln. Leveransen kom om tisdagar och fredagar men på fredagarna kom också helggästerna. De som hade skor där skinnet höll sig helt och blankt, skor som inte nöttes ned av evigt grus och leriga vattenpölar. Deras bilar såg ut som deras skor så han kunde redan på färjan över se vilka de var. De gick på ett annat sätt också än de bofasta, de rörde sig och pratade som filmstjärnor. Mörka solglasögon i utsläppta svallande hår, de hade klänningar utan axelband och målade tånaglar. Männen bar kavajer som inte bara var svarta, de hade dem uppknäppta och när lanthandelsdörren knarrade till och öppnades så att det blev korsdrag fladdrade det till i kavajer och klänningar som i en Marilynfilm.
Han älskade att få packa deras påsar, se vilka hemligheter de packade in i sina skåp när de kom hem. De köpte inte bara mjölk och blöjor eller tankade fem liter varje dag för att det kändes så dyrt att tanka full tank en gång i veckan. De handlade avokado och räkor, tonic till drinkarna och påsar med citroner. Det köpte högar med magasin, dyra cigaretter och kondomer. Aldrig att någon bofast skulle ha köpt kondomer av honom, det var bara gamla Göta på Löta som ibland köpte mjällschampo. Kondomerna hade han alltid lagt i små bruna papperspåsar, sådana som annars användes till vykort, innan han lade ned dem i påsen. Han brukade le och blinka diskret åt den modiga kunden. Säga: ”Ha en skön semester!” när de tog påsen i handen och tryckte upp den tunga lanthandelsdörren.
Genom fönstret kunde han sedan se när de packade in hans varor i sina blanka bilar. Hur de knyckte till med huvudet när de kom ut i solen igen så solglasögonen föll tillbaka på näsan. Han kunde se när de öppnade glasspappren och bredde ut kavajerna som picknickfiltar och sedan satte sig intill varandra. Männen som kysste kvinnorna på deras bara axlar, la en hand på ett brunbränt ben och fick ett leende tillbaka. Det hade varit som om deras värld var i färg, men hans bara i svartvitt. När han blev så gammal att han inte längre orkade driva lanthandeln hade det blivit som om hans värld gick från film till stillbild. Samma bild. Varje dag. Det hatade han.
Han hatade inte Gunbritt. Naturligtvis inte. Det vara bara det att, ja att, hon var lite mer nöjd med att leva i den svartvita stillbilden än vad han var. När han träffade Gunbritt var hon som en av filmstjärnorna. Han hade stått i kassan och sett landsortsbussen damma förbi, missa hållplatsen utanför honom och fått stanna en bit bortåt vägen. När den sedan körde vidare stod hon där. Runt henne började rapsfälten bli bruna och redo att tröskas och mitt bland dem stod hon med kort klarröd klänning och höga klackar. Hela första året gick hon i de skorna, tänk att hon kunde gå med dem i grusgångarna utan problem, utan att ens för en sekund vingla till eller trampa snett. Hon var fem år äldre än honom och innan han ens fyllt tjugo visste han att det var honom hon hade valt. Grabbarna på byn såg avundsjukt efter honom när hon drog på sig hans hjälm över det långa bloda håret, drog upp klänningen för att kunna grensla motorcykeln och sätta sig bakom honom. I backspegeln kunde han se hennes hår fladdra under hjälmkanten samtidigt som han kände hennes armar om sig och han tänkte att det här måste vara hans film.
Nu var hon en tant som sov med papiljotter, bar handväskan med båda händerna på magen och kontrollerade att hon stängt av spisen fem gånger. Om söndagarna bredde hon ut helgdelen på matbordet i glasverandan och med den genomskinliga tekoppen i handen ringade hon sedan in annonser om det fanns några som passade. Alla stod förstås inte i tidningen men Gunbritt hade nyckeln kvar till kyrkan och där låg alltid en planeringkalander som det var lätt att kika i. Det gick alltid att få färdtjänst om fredagarna också. Annars hade det hänt att han och Gunbritt hade velat göra en utflykt, titta på ånglok och äta en bit mat, med då hade de inte fått någon plats. Till en begravning fanns det alltid plats i körlistan och inte behövdes den bokas flera veckor i förväg heller.
Flagglinan slog mot stången. Lindkvistarna var många så det här skulle bli trevligt. Snåla var de inte heller så det skulle säkert bli både lunchtårta och goda kakor till kaffet. Nu tutade färdtjänsten på dem utanför grinden. Gunbritt kom med två nyknipsade rosor från rabatten under köksfönstret, han tog emot den ena. När han satte sig i bilen fick han lägga ifrån sig rosen på instrumentbrädan för att kunna lyfta de mörkblå byxknäna innan han satte sig. Den var vacker. Mjuka gula blad som övergick mot rosa när de närmade sig mitten. När rosen låg mot instrumentbrädans plast trycktes den ihop lite av sin egen tyngd och när han böjde sig fram kände han hur gott den doftade.
Nu, tänkte han, nu. Äntligen börjar det.