Öppna loopar

Väck frågor – utan att ställa dem rakt ut

Att berätta med öppna loopar är en effektiv teknik för att mottagaren ska vilja söka efter information som du lovat ska komma längre fram. Med ett lagom stort gap mellan det vi vet och det vi vill veta skapas ett ha-begär, vi vill helt enkelt söka reda på den saknade pusselbiten för att ”stänga loopen”.

Du berättar din historia med små delar i taget, ger små ledtrådar, och precis innan du serverar svaret på frågorna som mottagaren letat efter så avslutar du med en ny loop, eller cliffhanger, som lockar mottagaren att hänga kvar för att ta reda på mer om nästa ledtråd.

Balansen är viktig, ingen mottagare vill känna sig dum för att hen inte riktigt förstår, och är det för uppenbart hur historien kommer att sluta, ja då blir det tråkigt. Men det är också det som är det finurliga med öppna loopar, om du tänker på den traditionella berättarkurvan med sitt anslag, presentation, fördjupning, konfliktupptrappning, konfliktlösning och avtoning så fungerar looparna lite på samma sätt fast i miniformat.

Varje loop presenterar något mottagaren vill veta, ger lite fördjupad information så mottagaren hittar det hen söker och precis när mottagaren tänker att ”nu är slutet nära” så öppnas en ny loop, någonting mer som engagerar och väcker lusten att veta mer. Och så fortsätter det. Tänk på teveseriers uppbyggnad och när du levlar i ett spel, du får tillfredställelsen av att nå en ny nivå samtidigt som en ny spännande del öppnar sig.

Det här tricket används också ofta på nyhetssajter och i reklamsammanhang för att locka in läsare och få dem att leta i texten efter lockbetet i rubriken. Du har säkert lockats att klicka på rubriker som:
Sju korta knep för att skriva en story som berör och
Formulera en öppen loop som lockar till läsning.

Formulera en öppen loop som lockar till läsning

1. Utelämna detaljer: Presentera tidigt ett mysterium, någonting som får mottagaren att vilja veta mer. Tänk att du ska få mottagaren att tänka: ”Vad då? Vad är det som har hänt?” Mottagaren ska vilja söka svaret på en fråga som du inte ställer rakt ut men som underförstått ligger i ditt berättande.
2. Ge ledtrådar: Pytsa ut fördjupande information lite då och då, tänk att du planterar ut små ledtrådar till mysteriet som mottagaren samlar på för att kunna lösa det. Det kan vara ledtrådar som ger svar på frågor som: ”Vem eller vilka handlar det om? När hände det här? Var hände det? Hur? Och varför?”
3. Lösningen: Låt mottagaren använda ledtrådarna till att gissa fortsättningen på berättelsen, och låt gissningen ibland vara rätt (hen känner sig smart) och ibland fel (så det överraskade momentet alltid finns där). Välj om du avslutar din loop genom att ge svar på de frågor som mottagaren har ställt sig och därmed låta mottagaren lösa mysteriet, eller påbörja en ny loop genom att precis innan du ger svaren presentera ett nytt mysterium med nya frågor som får mottagaren att vilja ha mer.

Den observante läsaren ser att frågorna som vi önskar att mottagaren ställer sig under läsningen är de sex journalistiska frågorna. Skillnaden är berättarperspektivet och berättartekniken. I journalistiska texter berättas det viktigaste först och ju mer fördjupande information, desto senare kommer den i texten. I storytellingtexter finns den ”viktigaste informationen” mer utspridd längs med berättelsens gång.

För att hårdra det, en journalistisk text är skriven så du kan skära bort sista stycket men fortfarande få en god överblick av historien som återges. Föreställ dig istället att skära bort slutscenen i en film eller stryka de sista två kapitlen i en bok, den historien skulle kännas oavslutad eller hur?

Öppna loopar, ett exempel

Läs vår novell Kanske imorgon är en bra dag och se om du kan identifiera var detaljer utelämnas, ledtrådar ges och lösningen presenteras.

Visa öppna loopar